Tack söta Hilda, från Stureplan.se

Idag har faktiskt varit en helt ok dag, första på länge! Jag har sovit väldigt mycket den senaste tiden(antagligen för att slippa vara vaken och tänka) men idag kom jag upp tidigt på morgonen och jag älskar morgnar. Solen sken och jag gick bort till kontoret där jag satt ett par timmar och svarade på era underbara läsarmail. Jag tror det värsta med mammas sjukdom, som många av er som skriver håller med om, är väntan på olika besked. Det är så otroligt psykiskt påfrestande och jag kan inte ens tänka mig hur det då är för mamma. Men idag känns ändå som en bra dag och en dag då jag bara tänker "nej nu jävlar". Lite positivt då, vi har kommit i kontakt med en jätteduktig läkare/professor här i Stockholm där mamma ska få en second opinion(vilket alla har rätt till här i Sverige). Någon dag snart ska jag sätta mig och skriva ner mina och mammas erfarenheter av sjukvården för er som kanske befinner er i samma situation som vi eller någon gång kommer göra det. Det gäller att ta för sig, ifrågasätta och att själv vara påläst! Hur man ska orka det i en sådan situation vet jag inte men kan jag bara hjälpa någon att kämpa lite extra så är det värt det. Återigen, tusen TACK för alla era tankar, kommentarer och mail! Det betyder så mycket för mig...

Igår åkte vi ut till Millesgården ute på Lidingö, åt i deras bistro, kollade på de fina skulpturerna och sedan satte vi oss på en bänk vid havet med den helt otroliga utsikten och bara satt där ett tag. Jag läste precis en kommentar här i bloggen från en av era läsare och förundras över hur underbara och kloka ni är. Tack Maja! När man varken vet in eller ut betyder det så mycket att få ta del av råd som dessa, om ni bara visste hur mycket ni stöttar mig genom det här!:

Något som oroar mig är att du hela tiden skriver att du "försöker hitta tillbaka" till hur du var förut, att du brukar vara glad osv... Jag förstår att du gärna vill att allt ska bli som förut och hoppas, men någonstans hoppas jag också att du inser vad jag tror - nämligen att man kan inte "hitta tillbaka" till "sig själv" när sådana traumatiska saker inträffar som det gör i ditt liv nu. Jag tror att du kommer förändras av det vare sig du vill det eller inte. Och så länge du tror att du kommer "hitta tillbaka" kommer du bara göra det svårare för dig, än att inse att du kommer behöva hitta en ny grund i allt det här. En ny Linn, ett nytt liv, nya förhållningssätt.

Självklart har jag inte förstått hur sjuk mamma är! Jag har inte accepterat att jag kanske inte får ha henne i mitt liv länge till. Att den människan som står mig närmast och är min bästa vän, min trygghet kanske inte kommer få i alla fall 10-20 år till som vi hade hoppats på när hon fick beskedet i september förra året. Jag har inte ens vågat skriva det här i bloggen för jag har tänkt att "om vi bara tänker positivt så ska det gå vägen". Hela förmiddagen har jag varit konstant fokuserad på mamma och hennes läkarbesök. Jag har tänkt positiva tankar, knappt kunnat koncentrera mig på annat och hoppats. Hoppats att det inte skulle bli fler tunga besked, men att göra det hjälper visst inte för nu fick vi veta att cancern även finns utbrett i levern. Och vet ni vad jag är nu? Jag är så rädd! Livrädd för att förlora min mamma så klart, men det kan jag knappt ta in. Så mest rädd är jag för att de runtomkring mig inte ska orka. Jag kan knappt tro på allt som händer själv, hur ska andra orka? Många säger till mig att de är förvånade över att jag ens står upp efter att min bror har gått bort och de tuffa besked vi får angående mamma, och vet ni vad jag börjar tro? Att jag står upp bara för att jag inte vågar göra något annat. Jag kan inte vara en börda under så här lång tid för de runt omkring mig som har sina egna liv och problem att tänka på. "Hur ska ni bloggläsare orka läsa om denna misär länge till?", tänker jag. Jag vill försöka vara stark för att visa att det går, men också för min egen skull och allra mest för mammas. Jag är rädd att om jag lägger mig ner nu så kommer jag inte upp igen. Jag förstår att alla bara vill väl och ibland hjälper det för stunden, men jag kan bli så trött på att höra att man ska vara ledsen, låta sig själv vara svag och må dåligt. Jag mår dåligt hela tiden ändå, även om jag på något sätt vill lyckas hålla mig ovanför ytan och hitta tillbaka till någon sorts stabilitet. För sanningen är att det är inte många som någonsin kommer förstå det jag går genom nu, och jag kommer aldrig kunna begära att någon ska förstå det heller. Det enda sättet för mig att inte känna mig som den ensammaste människan i världens just nu är försöka knata vidare och hoppas att cellgifterna mamma ska få en gång i veckan framöver inte bara kommer få henne att må väldigt dåligt utan att de också hjälper.


Tack till alla ni som kommenterar, det betyder oerhört mycket och jag läser och försöker finna styrka i all den energi ni lägger på att tänka på mig och min mamma! Jag har inte ord för hur fantastiska ni är, trots att de flesta av oss aldrig ens har träffats. All kärlek till er! Och tack till Anna som skickade det här citatet till mig, det fastnade verkligen!

Vilda diskussioner här i bloggen angående om jag borde ha gått ut och festat i fredags eller ej. Jag vet framförallt att min mamma blir väldigt orolig för mig(och hon är den sista som borde behöva vara orolig för någon annan än sig själv just nu) när ni skriver så, därför tänkte jag bara berätta att det inte rör mig i ryggen när ni påstår att jag "inte har alla hästar hemma" osv. För mig, efter samtal med familj och vänner, kändes det helt rätt att gå på Summerburst i fredags. Det var skönt att göra något annat, att få skratta och träffa mina kompisar och trots det tänkte jag konstant på min bror. Redan efter en drink tänkte jag "oj det här kändes bra, nu super jag ner mig", and so I did! Senare på kvällen efter Summerburst drack jag tills jag var så full att jag knappt kom ihåg allt som hade hänt. Och ni behöver inte berätta för mig hur självdestruktivt det låter, för det är precis vad det var. Och trots min briljanta plan så kom det naturligtvis ikapp mig senare under natten. Jag minns att jag knappt kunde andas och sedan grät jag hysteriskt när jag kom hem. Sedan dess har jag legat i sängen och kollat på film, inte ens det vackra vädret har lyckats locka mig ut under helgen. Idag ringde dessutom mamma och berättade att hon har fått en akut läkartid på onkologen i morgon vilket resulterade i att jag först inte ville stiga upp idag, vi är livrädda för vilka besked som kommer nu när de har tolkat röntgen av hennes buk och lever. Jag antar att man måste nå botten för då finns det ingen annan väg än uppåt och allt mitt fokus just nu kommer ligga på att hitta tillbaka till mitt "vanliga liv" för att klara av det här vi går genom med mamma just nu. Och jag vet inte vad ni som skriver de här elaka kommentarerna vill åstadkomma, snacka om att sparka på någon som redan ligger ner. En sak är i alla fall säker, de tafatta försöken biter inte på mig just nu, jag har värre saker att tänka på.


Jag hade i alla fall en riktigt bra kväll på Summerburst som alltid, bilden ovan har jag lånat från Stureplan.se

Så, idag är det alltså dags för 2013-års Summerburst. Alla jag har pratat med råder mig att gå dit som planerat vilket jag också ska och med mig tar jag Alva och Lova. Jag kommer omges av flera av mina älskade vänner och min pojkvän vilket känns tryggt och visst har jag varit lite orolig för att dricka alkohol då man blir så känslosam, men det ska nog gå bra. Jag har gråtit flera gånger idag redan så jag tror att tårarna ska kunna hålla sig borta. Nu ska jag gå en lång promenad med Charlie innan jag gör mig i ordning och åker hem till Alva.

Det är inte meningen att röra er till tårar och få er att gråta men jag blir glad när ni skriver att mina ord ger er en tankeställare, att inte ta er nära och kära för givet. Det finns så mycket här i livet som vi tar för givet och det är sorgligt. Det var nog bra för mig att komma hem till Stockholm i alla fall, idag känner jag mig lugnare och konstigt nog så går livet vidare. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för också och det kände jag verkligen igår när jag fick träffa min älskade vän Alva! Vi gick en promenad och åt lite på Mocco sedan gick jag hem och mös med min pojkvän och fina hund, de bästa som finns! Idag har jag bara tagit det väldigt lugnt, jag ska packa upp min väska, tvätta och fixa lite saker, allt tar mycket längre tid då jag är rätt splittrad och yrar runt en hel del här hemma i lägenheten...