Linn Herbertsson

En bra dag.

Wed, 19 Jun 2013 14:28:00 +0200

Idag har faktiskt varit en helt ok dag, första på länge! Jag har sovit väldigt mycket den senaste tiden(antagligen för att slippa vara vaken och tänka) men idag kom jag upp tidigt på morgonen och jag älskar morgnar. Solen sken och jag gick bort till kontoret där jag satt ett par timmar och svarade på era underbara läsarmail. Jag tror det värsta med mammas sjukdom, som många av er som skriver håller med om, är väntan på olika besked. Det är så otroligt psykiskt påfrestande och jag kan inte ens tänka mig hur det då är för mamma. Men idag känns ändå som en bra dag och en dag då jag bara tänker "nej nu jävlar". Lite positivt då, vi har kommit i kontakt med en jätteduktig läkare/professor här i Stockholm där mamma ska få en second opinion(vilket alla har rätt till här i Sverige). Någon dag snart ska jag sätta mig och skriva ner mina och mammas erfarenheter av sjukvården för er som kanske befinner er i samma situation som vi eller någon gång kommer göra det. Det gäller att ta för sig, ifrågasätta och att själv vara påläst! Hur man ska orka det i en sådan situation vet jag inte men kan jag bara hjälpa någon att kämpa lite extra så är det värt det. Återigen, tusen TACK för alla era tankar, kommentarer och mail! Det betyder så mycket för mig...

Millesgården.

Tue, 18 Jun 2013 14:56:00 +0200

Igår åkte vi ut till Millesgården ute på Lidingö, åt i deras bistro, kollade på de fina skulpturerna och sedan satte vi oss på en bänk vid havet med den helt otroliga utsikten och bara satt där ett tag. Jag läste precis en kommentar här i bloggen från en av era läsare och förundras över hur underbara och kloka ni är. Tack Maja! När man varken vet in eller ut betyder det så mycket att få ta del av råd som dessa, om ni bara visste hur mycket ni stöttar mig genom det här!:

Något som oroar mig är att du hela tiden skriver att du "försöker hitta tillbaka" till hur du var förut, att du brukar vara glad osv... Jag förstår att du gärna vill att allt ska bli som förut och hoppas, men någonstans hoppas jag också att du inser vad jag tror - nämligen att man kan inte "hitta tillbaka" till "sig själv" när sådana traumatiska saker inträffar som det gör i ditt liv nu. Jag tror att du kommer förändras av det vare sig du vill det eller inte. Och så länge du tror att du kommer "hitta tillbaka" kommer du bara göra det svårare för dig, än att inse att du kommer behöva hitta en ny grund i allt det här. En ny Linn, ett nytt liv, nya förhållningssätt.

rock bottom.

Tue, 18 Jun 2013 13:15:00 +0200

Självklart har jag inte förstått hur sjuk mamma är! Jag har inte accepterat att jag kanske inte får ha henne i mitt liv länge till. Att den människan som står mig närmast och är min bästa vän, min trygghet kanske inte kommer få i alla fall 10-20 år till som vi hade hoppats på när hon fick beskedet i september förra året. Jag har inte ens vågat skriva det här i bloggen för jag har tänkt att "om vi bara tänker positivt så ska det gå vägen". Hela förmiddagen har jag varit konstant fokuserad på mamma och hennes läkarbesök. Jag har tänkt positiva tankar, knappt kunnat koncentrera mig på annat och hoppats. Hoppats att det inte skulle bli fler tunga besked, men att göra det hjälper visst inte för nu fick vi veta att cancern även finns utbrett i levern. Och vet ni vad jag är nu? Jag är så rädd! Livrädd för att förlora min mamma så klart, men det kan jag knappt ta in. Så mest rädd är jag för att de runtomkring mig inte ska orka. Jag kan knappt tro på allt som händer själv, hur ska andra orka? Många säger till mig att de är förvånade över att jag ens står upp efter att min bror har gått bort och de tuffa besked vi får angående mamma, och vet ni vad jag börjar tro? Att jag står upp bara för att jag inte vågar göra något annat. Jag kan inte vara en börda under så här lång tid för de runt omkring mig som har sina egna liv och problem att tänka på. "Hur ska ni bloggläsare orka läsa om denna misär länge till?", tänker jag. Jag vill försöka vara stark för att visa att det går, men också för min egen skull och allra mest för mammas. Jag är rädd att om jag lägger mig ner nu så kommer jag inte upp igen. Jag förstår att alla bara vill väl och ibland hjälper det för stunden, men jag kan bli så trött på att höra att man ska vara ledsen, låta sig själv vara svag och må dåligt. Jag mår dåligt hela tiden ändå, även om jag på något sätt vill lyckas hålla mig ovanför ytan och hitta tillbaka till någon sorts stabilitet. För sanningen är att det är inte många som någonsin kommer förstå det jag går genom nu, och jag kommer aldrig kunna begära att någon ska förstå det heller. Det enda sättet för mig att inte känna mig som den ensammaste människan i världens just nu är försöka knata vidare och hoppas att cellgifterna mamma ska få en gång i veckan framöver inte bara kommer få henne att må väldigt dåligt utan att de också hjälper.

Tack till alla ni som kommenterar, det betyder oerhört mycket och jag läser och försöker finna styrka i all den energi ni lägger på att tänka på mig och min mamma! Jag har inte ord för hur fantastiska ni är, trots att de flesta av oss aldrig ens har träffats. All kärlek till er! Och tack till Anna som skickade det här citatet till mig, det fastnade verkligen!

summerburst2013

Mon, 17 Jun 2013 12:05:00 +0200

Vilda diskussioner här i bloggen angående om jag borde ha gått ut och festat i fredags eller ej. Jag vet framförallt att min mamma blir väldigt orolig för mig(och hon är den sista som borde behöva vara orolig för någon annan än sig själv just nu) när ni skriver så, därför tänkte jag bara berätta att det inte rör mig i ryggen när ni påstår att jag "inte har alla hästar hemma" osv. För mig, efter samtal med familj och vänner, kändes det helt rätt att gå på Summerburst i fredags. Det var skönt att göra något annat, att få skratta och träffa mina kompisar och trots det tänkte jag konstant på min bror. Redan efter en drink tänkte jag "oj det här kändes bra, nu super jag ner mig", and so I did! Senare på kvällen efter Summerburst drack jag tills jag var så full att jag knappt kom ihåg allt som hade hänt. Och ni behöver inte berätta för mig hur självdestruktivt det låter, för det är precis vad det var. Och trots min briljanta plan så kom det naturligtvis ikapp mig senare under natten. Jag minns att jag knappt kunde andas och sedan grät jag hysteriskt när jag kom hem. Sedan dess har jag legat i sängen och kollat på film, inte ens det vackra vädret har lyckats locka mig ut under helgen. Idag ringde dessutom mamma och berättade att hon har fått en akut läkartid på onkologen i morgon vilket resulterade i att jag först inte ville stiga upp idag, vi är livrädda för vilka besked som kommer nu när de har tolkat röntgen av hennes buk och lever. Jag antar att man måste nå botten för då finns det ingen annan väg än uppåt och allt mitt fokus just nu kommer ligga på att hitta tillbaka till mitt "vanliga liv" för att klara av det här vi går genom med mamma just nu. Och jag vet inte vad ni som skriver de här elaka kommentarerna vill åstadkomma, snacka om att sparka på någon som redan ligger ner. En sak är i alla fall säker, de tafatta försöken biter inte på mig just nu, jag har värre saker att tänka på.

Jag hade i alla fall en riktigt bra kväll på Summerburst som alltid, bilden ovan har jag lånat från Stureplan.se

#throwback

Fri, 14 Jun 2013 12:52:00 +0200

Så, idag är det alltså dags för 2013-års Summerburst. Alla jag har pratat med råder mig att gå dit som planerat vilket jag också ska och med mig tar jag Alva och Lova. Jag kommer omges av flera av mina älskade vänner och min pojkvän vilket känns tryggt och visst har jag varit lite orolig för att dricka alkohol då man blir så känslosam, men det ska nog gå bra. Jag har gråtit flera gånger idag redan så jag tror att tårarna ska kunna hålla sig borta. Nu ska jag gå en lång promenad med Charlie innan jag gör mig i ordning och åker hem till Alva.

torsdag.

Thu, 13 Jun 2013 12:27:00 +0200

Det är inte meningen att röra er till tårar och få er att gråta men jag blir glad när ni skriver att mina ord ger er en tankeställare, att inte ta er nära och kära för givet. Det finns så mycket här i livet som vi tar för givet och det är sorgligt. Det var nog bra för mig att komma hem till Stockholm i alla fall, idag känner jag mig lugnare och konstigt nog så går livet vidare. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för också och det kände jag verkligen igår när jag fick träffa min älskade vän Alva! Vi gick en promenad och åt lite på Mocco sedan gick jag hem och mös med min pojkvän och fina hund, de bästa som finns! Idag har jag bara tagit det väldigt lugnt, jag ska packa upp min väska, tvätta och fixa lite saker, allt tar mycket längre tid då jag är rätt splittrad och yrar runt en hel del här hemma i lägenheten...

min dag.

Wed, 12 Jun 2013 17:41:00 +0200

Idag har jag inte orkat svara på alla fina sms och meddelanden jag fått, det får bli i morgon. Sedan jag kom hem till lägenheten i Stockholm har jag bara sovit, gråtit och pratat lite i telefon men jag tror det har varit bra för mig att få vara lite ensam i min sorg. Tankarna som snurrar runt i huvudet är den otroliga saknad jag känner och att jag aldrig mer får prata med min älskade bror! Trots att våra liv tog väldigt olika riktningar när vi var i tonåren så har jag alltid känt att våra liv i framtiden skulle mötas igen, när man skaffar familj osv. Jag vet inte hur mycket jag kommer dela med mig av här i bloggen men min bror har inte haft något lätt liv, både sett till saker han inte har kunnat påverka men också utifrån egna beslut. Folk som känner oss skulle nog beskriva oss som natt och dag eller åtminstone hur vi levde våra liv, trots det och trots att vi i perioder inte har haft så mycket kontakt så visste vi alltid var vi hade varandra. Självklart har vi bråkat vår beskärda del som syskon gör men det har aldrig funnits något otalt mellan oss och jag önskar(och tror) att han visste hur mycket jag älskar honom precis som jag vet vad jag betydde för honom. Jag hade en sådan stark önskan om att han skulle få finna ro, få må bra och såg oss tillsammans i framtiden med våra familjer. Vissa försöker trösta oss med att han nu har funnit sin ro men det godtar jag dessvärre inte. Han ville leva, må bra och ha en framtid precis som de flesta av oss andra. Till er som undrar vad som hände, han gick bort oväntat och det enda vi vet nu är att han fick ett krampanfall. Vi måste vänta i 1-3 månader på besked om vad som orsakade detta.

Mattias kommer begravas i Skanörs kyrka, en av de vackraste kyrkorna jag vet och där vi är uppvuxna

Allt som inte fick hända har hänt...

Wed, 12 Jun 2013 13:00:00 +0200

I morgon är det två veckor sedan jag slängde mig på ett tåg ner till Malmö för att stötta mamma när de hade hittat en knuta i armhålan på henne. Under de två veckorna har allt som inte fick hända hänt. Min bror har gått bort och det finns ingenting jag kan göra för att få tillbaka honom. I vår sorg har vi varit så otroligt förvirrade! Vi lever redan i en komplicerad verklighet med mammas sjukdom och tillstånd och detta fick vi försöka stänga av för att vi skulle lyckas reda ut allting. Inte ens så långt kom vi då vi igår fick veta att de ser förändringar i hjärnan på mamma som de inte kunde se i november(vilket med största sannolikhet innebär att cancern nu även finns där). Jag vet varken in eller ut längre! Jag sitter på ett tåg till Stockholm eftersom mamma och alla som finns där för oss just nu(vilket är många och helt fantastiska människor) övertalade mig att ändå åka hem till "mitt liv". De säger att jag behöver en paus för att orka med allt och de kanske har rätt, själv fungerar jag inte riktigt just nu och det är svårt att tänka. Det är obehagligt att åka hem, där har jag ju inte varit sedan jag förlorade min bror. Och till er fantastiska läsare, egentligen vill jag inte att min blogg ska vara så här "mörk" men just nu är det här min verklighet. Jag är glad att jag har er och en sak är säker, jag vill ta mig ur det här som en starkare människa. I grunden är jag väldigt lycklig som person och nu behöver jag hitta tillbaka till mig själv så att jag kan vara världens bästa stöd för min älskade mamma.

hej.

Tue, 11 Jun 2013 09:45:00 +0200

Tack till alla er som tänker på oss! Det betyder oerhört mycket och vi har fått så mycket stöd från alla runt omkring oss. Jag såg att någon reagerade på att jag bara skulle ta paus från bloggen en vecka och sedan såg jag ett tiotal andra som gick i mitt försvar. Tack till er också! Jag tycker, precis som ni, att man aldrig ska lägga sig i någon annans sätt att sörja. Min blogg har jag haft i fem år, jag ser den inte lika mycket som ett yrke utan mer som en del av mig själv. Ni läsare har varit ett otroligt stöd för mig och även om jag inte känner mig skyldig att dela allt med er så vill jag ibland göra det. Jag var dessutom tvungen att sätta en gräns för min egen skull, annars vet jag att jag hade bloggat långt tidigare. Det har varit så många gånger den senaste veckan som jag har velat "prata" med er och skriva av mig. För vissa dagar förstår jag absolut ingenting, då går det knappt att sörja utan då måste jag sysselsätta mig med annat. Andra dagar gråter jag bara i ren panik, går genom en massa detaljer i huvudet och undrar vad vi hade kunnat göra annorlunda. Och så finns det de dagarna när min kropp inte orkar mer, en sådan dag hade jag i söndags, då bara sov jag på soffan hela dagen och försökte förgäves hålla mig vaken till diverse filmer utan något lyckat försök. Så som ni säkert förstår är det inte bara så att vi människor sörjer på olika sätt, utan en och samma människa kan också sörja på flera olika vis.

...

Tue, 04 Jun 2013 10:40:00 +0200

Min bror, Mattias, gick bort igår! Det är overkligt, tragiskt och vi befinner oss i chock och panik om vartannat. Vi gråter, vet inte var vi ska ta vägen och det värsta av allt, jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen. Det har varit mycket nu och jag kommer ta paus från bloggen åtminstone fram till måndag. Tills dess kommer jag bara blogga om jag känner för det. Jag vet att ni förstår!