Jag fick en riktigt härlig och väldigt ärlig kommentar angående ett inlägg jag skrev för ett tag sedan. Sådant här uppskattas verkligen och jag vill alltid höra vad ni tycker och tänker! Jag måste dessutom erkänna att jag kan känna precis likadant ibland när jag läser bloggar, alltså att jag kan bli nedstämd av det. Jag som bloggare önskar ibland att jag kunde lägga mer tid på bloggen så som vissa kan göra. Bilderna och innehållet hade blivit bättre och ibland kan jag därför bli stressad av att läsa andra bloggar. Jag vill också kunna glida runt på roliga fester och designa klädkollektioner hit och dit. Haha, nej nu var jag lite hård! Det jag vill ha sagt är att man lätt jämför sig med andra. Jag måste helt enkelt acceptera att jag pluggar heltid och måste tacka nej till en hel del roliga chanser jag får tack vare min blogg(och självklart glädjas med de som väljer en annan väg att gå). Det beslutet tog jag för längesedan och jag vet att jag aldrig kommer ångra det, även om jag ibland önskar att jag antingen kunde gå all in med plugget eller med bloggen. För mig handlar det helt enkelt om att hitta en bra balans mellan allt jag vill göra! Här har ni kommentaren:

Hej Linn! Måste bara kommentera angående ditt tidigare inlägg om att du tror att folk inte orkar läsa om att du är lycklig. Jag är en av dem som inte pallar det. Jag menar verkligen inte att låta spydig och elak när jag skriver det, jag kände mig bara lite träffad. Jag har igen aning om varför, men kanske för att jag själv inte har den livsgnistan, inte tror på kärlek och inte vet vad jag vill göra med mitt liv. Känner man så är det fantastiskt irriterande att läsa om folk som är glada hela tiden, svävar på små rosa moln och ger sken av att allt är så underbart. Och jag upplever inte att det är avundsjuka, utan mer Ångest över att jag inte gör mer med mitt liv. Man borde kunna se dig som inspiration då, men tyvärr funkar det inte för mig. Med detta sagt vill jag även påpeka att du självklart ska vara dig själv fullt ut, det är din blogg! Och jag tror du har rätt i att en del av oss inte pallar att du är så lycklig, men det är ju inte värre än att man klickar in på din blogg mer sällan då, alla är olika, och det är viktigt att vi är det också.

Vad roligt det var att läsa om åldersskillnaden i era förhållanden. Jag trodde absolut inte att det var så vanligt. Något som kanske är lite konstigt är att även om det är 10 år mellan mig och min kille så reagerar jag verkligen när vissa av er berättar att ni har varit i 20-årsåldern och haft en relation med en man i 40-årsåldern. "Vad vill en man i den åldern ha ut av en så pass ung tjej?" tänker jag då men det är just det här jag älskar med min blogg, att jag får ta del av era liv och lära mig mer om vad som händer där ute. Kanske är det exakt samma sak som jag upplever med min kille, att vi oavsett ålder ligger på samma plan och vill samma saker i livet. Oavsett så tror jag inte att man måste läsa allt för mycket in i framtiden, en kvinna kommenterade också och berättade att hon har ett förhållande med en mycket yngre man. Det handlar väl helt enkelt om att leva i nuet, strunta i vad andra tycker och framförallt att vara lycklig.

Men från en ålder till en annan, jag får ofta frågan av jämngamla nuförtiden om jag inte börjar få lite åldersnoja. Det är säkert lätt att få även i 25-årsåldern(och även tidigare) om man inte riktigt vet vad man vill göra av sitt liv. Själv tycker jag bara att det blir bättre för varje år som går, jag blir allt mer trygg och säker i mig själv och jag lär mig mer och mer om livet. Jag tror det är viktigt att vi uppskattar det vi har idag(det borde även jag bli bättre på) för om 10 år kommer vi se tillbaka på de där "feta låren" eller det "tråkiga jobbet" som något mycket bättre än vad vi uppfattar det som idag. Däremot är det ett intressant ämne då åldersnoja verkar krypa allt längre ner i ålder, Har ni åldersnoja?

Jag fick en kommentar igår som gjorde mig lite upprörd:

Hej Linn! Jag tycker din blogg överlag är väldigt trevlig och jag läser den några gånger i veckan. Jag har lite kritik åt dig: jag tycker du ser väldigt smal ut på många bilder, och tycker inte du ska lägga upp bilder som framhäver din smalhet. Ta inte illa upp nu! Eftersom din vän Nanna lider av anorexia vet du nog väldigt bra, hur hemsk den sjukdomen är. Jag lider själv av samma sjukdom och är för tillfället på sjukhus. Jag har varit väldigt sjuk i många år, gått igenom tvångs- och frivillig vård, varit på både somatisk och psykiatrisk avdelning och gått hos terapeut i flera år. Jag blir hemskt ledsen när jag ser att presoner med inlytande på andra lägger bilder på sina väldigt smala kroppar. Nu säger jag alltså inte att du lider av anorexia, bara att du är jättesmal, och många säkerligen mår dåligt av att se det. Jag vet att det är orättvist att säga att du inte skulle få lägga ut bikini-bilder på dig själv, men försök tänka att dessa bilder faktiskt kan skada andra människor. Jag lägger heller inte själv ut bilder eller använder kläder som visar min smalhet, fast jag skulle tycka att det är snyggt. Jag vill bara inte att någon ska beundra överdriven smalhet. Jag är själv väldigt smal av naturen, och har aldrig haft ett BMI högre än 16,5. Jag vet att människor kan vara smala av naturen, och kanske är fallet så med dig med. Jag hoppas verkligen du inte lider av en ätstörning, och ifall du har några som helst funderingar kring mat, din storlek eller kropp, så söker du hjälp. Du verkar vara en underbar och godhjärtad människa som förtjänar att vara lycklig. Kom ihåg, att du verkligen är en underbar människa precis som du är. Nu förväntar jag mig inte att du lägger ut min kommentar, och blir heller inte ledsen eller arg om du inte gör det. Min kommentar var avsedd endast för dig, Linn. Tack för en bra blogg!

Kommentaren gör mig ledsen för att tjejen i fråga är sjuk, jag hoppas verkligen att du hittar tillbaka och blir frisk så du slipper ödsla mer av din dyrbara tid på något så tråkigt som anorexi! Men att säga att jag inte ska få lägga ut bilder på mig själv i min blogg för att andra kan må dåligt av att se på mig. Då kan jag ju inte gå ut på stan, till skolan eller på stranden heller? Jag har alltid varit lång och smal, jag minns hur det var när jag var yngre. Jag hatade min kropp, jag ville vara kort och kvinnlig precis som de populära tjejerna var. Jag menar, Pamela Anderson var dåtidens ideal och jag hade inte en chans kan jag säga! Men ALDRIG mer tänker jag slösa bort min tid eller energi på att må dåligt över min kropp. För tillfället äter jag vad jag vill och när jag vill. Du nämner min vän Nanna som har varit väldigt sjuk och det bästa med henne är nog att jag aldrig har hört henne skylla sin sjukdom på någon annan än sig själv. I slutändan måste vi ju ha något sorts personligt ansvar oavsett hur mycket media matar oss med pinnsmala kroppar? Jag är ledsen att jag går under kriterierna "väldigt smal" enligt dig men jag älskar min kropp, mår bra, är lycklig osv. och tänker absolut inte låta mig tryckas ner av att andra ser ut så här för att de har svält sig själva eller kräkts upp sin mat för att nå hit. Jag önskar verkligen att framförallt tjejer någon gång kunde inse hur mycket onödig tid de lägger på att må dåligt över saker och ting de inte kan göra så mycket åt. Det är inställningen till sig själv, sin kropp och omvärlden man borde jobba på, inte tvunget att gå ner i vikt. Att bli smal gör inte dig lyckligare, det kan jag lova! Det gör mig glad att det blir ett allt mer hälso-inriktat ideal där man istället ser upp till de som tränar, rör på sig, mår bra och äter rätt. Det är vad vi alla borde sträva efter, tjocka som smala!

Hur kommer det sig att du inte har rapporterat från alla modevisningar i stockholm nu?
Jag respekterar verkligen de som lägger största vikt vid modeveckan och byter outfits fyra gånger per dag för att visa upp sig på front row under de olika visningarna. Det är ingen som ska komma och tycka till om hur ytligt och obetydelsefullt det må vara, jag tycker tvärtom, att det är oerhört kreativt även om jag nog aldrig själv skulle orka göra så. Hade jag däremot arbetat inom modebranschen och haft en mer utpräglad modeblogg önskar jag att jag hade lagt ner min energi på just sådana statements.

Nu är det dessvärre så att jag inte alls trivs i atmosfären under modeveckan. När jag var på Tigers visning förra året kändes det som att slängas tillbaka till gymnasiet, den frostiga stämningen och osäkerheten sköljde över mig och jag och mitt sällskap kunde inte göra annat än sitta och skratta åt att vissa faktiskt gör en sådan stor grej av spektaklet. Modevärlden kan sin rangordning vill jag lova men jag hade säkert stormtrivts om jag hade rankats till eliten i den övre etappen av modehierarkin. Nu gör jag ju inte det och valde av den anledningen(och andra) att inte osa till de visningar jag blev bjuden till. Jag har kikat på lite bilder från visningarna men väljer att lägga min tid på det jag prioriterar högst just nu vilket är skolan. Skulle jag däremot gå på någon visning längre fram skulle jag vilja göra mitt fashion statement i form av den här underbara hatten/kepsen från Balenciaga Spring 2012. Är den inte helt fantastisk? Frågan är väl bara hur mycket av visningarna jag skulle se under den stora skärmen...

Jag undrar en sak Linn! Känner du någonsin prestationskrav? Att du måste få bra på betyg, skriva en bra blogg, göra bra ifrån dig på jobbet osv. Du verkar ha väldigt många bollar i luften, hur hanterar du detta?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade några krav på att prestera. Det är klart att jag vill göra bra ifrån mig i skolan, med bloggen, i modellyrket och allt annat jag har för mig men jag tror det är viktigt att känna till sina egna begränsningar. Och då menar jag inte att man inte kan bli bäst på något om man verkligen bestämmer sig för det, utan att man inte kan bli bäst på allt. Det tror jag är det vanligaste problemet idag för unga tjejer. Vi ska vara så duktiga, i skolan, på jobbet, i relationer, vi ska se bra ut, äta rätt, resa, festa, umgås m.m. Ja, det tar aldrig slut! Någonstans där på vägen tror jag att man förlorar det viktigaste, att lära sig prioritera och vad som egentligen betyder något här i livet. För mig handlar det om att finna någon sorts balans. Att våga tacka nej till roliga fester eller att avgöra om en affärskontakt är en givande eller icke-givande kontakt. Bara för ett år sedan hade jag väldigt svårt att begränsa mina val och ville göra allt på en gång. Det och att jag uppdaterade min blogg 6-7 gånger om dagen vilket är helt sjukt. Jag får ofta kommentarer från bloggläsare att jag uppdaterar för sällan nuförtiden men det rör mig helt ärligt inte i ryggen. Det viktiga är att jag mår bra och att jag fortsätter tycka det är kul att blogga vilket jag gör nu. Man måste alltså våga sätta sig själv först, bestämma vad som är viktigt för mig och vad jag vill prestera. Kan man så ska man bortse från andras förväntningar och krav och vet ni vad som är viktigast av allt enligt mig? Att man har jävligt kul och mår bra på vägen till sina mål! Vakna aldrig upp och inse att du har kastat bort flera år av ditt liv på t.ex. en utbildning, en person eller ett jobb som inte fick dig att må bra. De åren kommer du aldrig få tillbaka igen! "To make each day count" om jag får vara så löjlig att jag citerar Jack i Titanic!

Känns det inte konstigt att flytta i hop med en kille ? Tänk om det uppstår känslor från något håll och det inte besvaras ? Eller om ni börjar dejta andra? Jag hade i alla fall tyckt det var jobbigt att vara tillsammans med en kille som bodde i hop med en tjej särskilt om hon såg ut som dig ta det som en komplimang. Jag tror även dom killarna du kommer börja dejta kommer tänka som jag. Eller johan kanske är gay ?

Haha, nej Johan är absolut inte gay! Men vi har varit väldigt nära kompisar i snart två år nu och är rätt säkra på var vi har varandra. Jag har haft pojkvän och Johan har dejtat under tiden vi har känt varandra och vi pratar väldigt öppet om våra relationer till andra så det kommer absolut inte bli några problem.

Varför gjorde ni slut?

Jag vill faktiskt inte gå in på detaljer just nu och vet inte om jag någonsin kommer gå in på exakt vad som hände. Men ibland tror jag att ett förhållande och kärlek kan rinna ut i sanden utav många olika orsaker, och framförallt om dessa orsaker kombineras, så var det i alla fall i mitt fall.

hej! vad skönt att du mår bra. jag tänkte på hur det känns när du ser honom ute eller hör något om honom. är ni vänner eller kommer ni bli längre fram? känns det inte konstigt att höra om honom och nya tjejer liksom? kram på dg

Jag har faktiskt redan sett honom bli lite smått "uppraggad" eller stött på men det tyckte jag mest var kul. Han är en snygg, härlig och underbar kille så det vet jag att jag kommer få vänja mig vid. Jag är rätt van vid att bli vän med mina ex och det brukar inte röra mig det minsta i ryggen när de träffar någon ny. Jag blir bara glad och hoppas att vi alla kan vara vänner!

Hej Linn, jag började läsa din blogg samma sommar ni blev tillsammans! Lusläste den under tiden du och Anna hade en liten dispyt över bloggarna: Och eftersom jag läste hennes blogg innan så tog det ett tag att se er två som ett par, haha! Så fånigt eftersom jag inte känner vare sig dig eller Anna men fått en bild av J i hennes blogg. Ni tycks att ha haft en väldigt fin relation men det verkar som om beslutet kom från dig och att du känner lättnad övet det. När det känns så brukar väl det beslutet hålla i sig. Men sedan måste det kännas bra om han nu känner sig ok med det? Hur tacklar du det isf att försöka vara "snäll" men samtidigt inte inge hopp? Svårt det där.. Du verkar vara en toppentjej och kommer nog ha en riktigt rolig singeltid! Nu bor jag i Göteborg men går ut ibland i Sthlm med vänner, lovar att komma fram och säga hej om jag ser dig ute!

Tack för din kommentar, vad kul att du har följt bloggen så länge, det gör mig glad! Just nu umgås vi inte men jag längtar tills vi kan göra det. Jag hoppas att den tiden kommer och han vet att jag är redo så fort han är det! Jag kommer alltid älska honom och jag hoppas att kärleken vi har delat kan gå över till vänskapskärlek!

"Betydde han inte mer än så", undrar man när du beskriver tiden efter

Han var mitt allt, den första killen jag någonsin har velat vara riktigt seriös med, som jag ville bo ihop med, jag kunde se oss gifta oss, få barn ihop och leva lyckliga tillsammans länge. Men allting blir inte alltid som man har tänkt sig och det gör fortfarande lite ont när jag tänker på hur fruktansvärt mycket han betydde för mig. Ibland kan jag bli rädd när jag tänker på hur mina känslor helt plötsligt svalnade och försvann och jag har aldrig önskat så mycket som vid det här uppbrottet att jag var mer kapabel till att känna, vara ledsen och tillåta mig själv att vara mer svag.

Även om du är nöjd med ditt beslut, kan du någonsin sakna allt runt omkring förhållandet? Sambolivet, lägenheten osv? Jag ska flytta ifrån min kille snart (pga jobb, inte för att det är slut) och jag kommer verkligen sakna vår vardag ihop

Just nu saknar jag det inte alls. Jag tror att jag har lagt över den biten och tryggheten på mina vänner. Vi har så mysigt nu runt jul tillsammans och jag trodde att julen skulle bli jättetuff. Jag älskade att vara sambo men tror det handlar mest om att jag älskar att bo ihop med någon över huvud taget. Det var hans lägenhet och den kommer jag inte sakna mer än att det var mitt hem mina första år här i Stockholm. Däremot uppskattar jag all den kärlek vi hade för varandra och att jag faktiskt var nykär i honom i flera år. Jag vet aldrig om jag kommer hitta någon som kompletterar mig så bra någonsin igen.

ta inte de här "fel" men sen du vart singel så har din stil blivit coolare. du känns mer alternativ och experimentar med olika lookar och uttrycker dig mer "djupt". jag gillar det skarpt, hoppas du inte varit allt för ledsen på sistone. vad tycker du själv? kram

Ja, alltså jag tror det är en kombination! När jag har pojkvän gillar jag att klä mig för honom till viss del. Det i kombination med att jag blir mer och mer inspirerad av dagens mode och att uttrycka min personlighet med kläder har gjort att jag har ändrat stil rätt mycket efter vårt uppbrott då jag inte längre har någon att klä mig för.

Okej, det är en sak jag gärna skulle vilja få stöd eller tanke på utan nån. Vem som helst. Okej.. Allt må låta skit tönigt och och en äkta mesig tonårs crach. Men hoppas du förstår att de är mer än så.. (sen kan jag i övrigt säga att jag som person egentligen HATAR äktenskap/förhållande what ever). Denna killen och jag gick i samma klass ifrån 3-9. Så vi hade känt varandra o varit kompisar länge. Han kände verkligen mina bra och dåliga sidor. I 9an började han få känslor för mig, på vintern sa han att han älskade mig.. och senare vågade jag visa desamma mot honom. Men de hände en grej (nej inte att någon varit otrogen skulle flytta what ever). Men när sommarlovet kom och vi sen inte skulle gå i samma klass så hade jag ett val. Att vi skulle vara tillsammans eller inte. Jag säger till han att de inte kommer funka och att de inte skulle gå. Och de viste han om sen tidigare. Då jag diskuterat de med honom tidigare. Men vi splittrades. Och jag förlorade en kille jag älskade och även en nära vän, även fast han kände desamma. Det har nu gått 2½ år och vi ska ta studenten i sommar.. och vi går tyvärr på samma gymnasie skola och vi ser varandra ett par gånger.. oftast säger vi inte hej, då jag verkligen krossade hans hjärta. Men ibland försöker vi hälsa, men ja.. Jag har inte haft någon kille sen han, bara små flört så där men inget så. Tror desamma gäller honom, då vi har några samma kompisar. Kan fortfarande sakna honom. Oehört. Känner att jag inte skulle vilja ha honom idag det är inte det, men jag känner inte heller att jag har släppt honom till 100% heller. Då de till och med gått 2½ år nu. Och skulle vara vilja säga förlåt ibland då jag verkligen inte behandlade honom så bra i mellan åt, då han hjälpte mig genom den svårate perioden i mitt liv. Ja, han hjälpte mig överleva livet. Så det är tack vare bland annat honom som gör att jag lever idag. Skulle allra mest bara vilja krama om honom och säga förlåt, att han verkligen bara är bäst. Men ibland.. saknar ja våra gamla kyssar. Blööö, kom verkligen en evighets histora nu. Men kanske någon har något gott ord att dela med sig av. I vilket fall Linn, tack för en super blogg!

Jag förstår att det var ett jobbigt beslut men jag tycker inte att man ska ångra någonting. För hans skull ska du nog låta honom vara så länge du inte är säker på att du vill ha honom till 100 procent. Det kommer kännas bättre när du träffat någon ny ska du se. Lycka till oavsett vad du väljer att göra. Kram!

Jag jobbar för Gucci i eftermiddag och kväll så jag tänkte att vi kör en lite nischad frågestund så länge. Tack för att ni delade med er av era erfarenheter när det kommer till att göra slut. Jag märkte att ni även hade en hel del frågor till mig angående relationer. Jag har sparat frågorna ni ställde och tänkte höra om ni är fler som undrar något så kan ni ställa frågorna i det här inlägget? Jag ska försöka hinna svara på frågorna i morgon eller i helgen så publicerar jag svaren i ett inlägg så fort jag är klar.